Boken handlar om 16-åriga Amal. Amal är en muslimsk flicka i Australien som bestämmer sig för att börja bära slöja. I hennes snobbiga skola tittar alla långt på henne och hon blir emellertid retad. Hon försöker att inte bry sig om andras tankar, men det är svårt. Speciellt när en viss person inte talar med henne. Med hjälp av vännerna och föräldrarna lär hon sig att stolt bära sin slöja och ta emot allt som följer med. I slutet av boken har hon växt som människa. 
En annorlunda, men mycket bra bok! Jag har mycket att säga om den här. För det första. Varför heter boken "ser mitt huvud tjockt ut i den här"? Hon undrar inte en endaste gång under berättelsens lopp om hennes huvud ser tjockt ut i slöja. Jag tycker att boken skulle ha förtjänat en mycket bättre titel! Sedan kritiserar jag flickan på framsidan. Framsidebilder som inte stämmer ihop med berättelsen stör mig helt jättemycket! Flickan på pärmen här är mörk och har mörka ögon, alltså en helt typisk arab. Men i boken sägs det att Amal har blåa ögon och blont hår! Det är ju hela meningen, att hon inte ser arabisk ut! Innehållet sedan. Jag gillar att författaren har skrivit i jag-stil, det ger mycket mer samhörighet med Amal. Amal som person är lätt att följa med, man förstår hennes känslor. Jag älskar relationen mellan Amal och sina föräldrar, vem skulle inte vilja ha det sådär! Alla hennes vänner är fina personligheter och intressanta. Boken tar upp så många olika problem på ett fint sätt. Man lär sig förstå islam mer och det muslimska levnadssättet. Det är fint att en flicka som Amal faktiskt är religiös! Jag gillade verkligen hur hon och mrs Vaselli började komma överens och hur bra det blev med Leila och hennes familj till slut. Det som jag inte riktigt gillade var hela Adam-saken. Hon visade ju öppet att hon var kär i Adam, men förnekade det sedan. Det verkade nog som att hon var kär i honom. Det skulle finnas en massa att säga om boken, men jag tror att jag slutar här :)